Flashbacks och traumaminnen: varför känns det som att det händer igen?

En flashback beskrivs ofta som att traumat händer igen. Det är inte en bild man ser framför sig på avstånd utan en upplevelse med ljud, dofter, kroppsliga förnimmelser och den ursprungliga skräcken. Många blir rädda för själva upplevelsen och drar slutsatsen att de håller på att förlora kontrollen. Det gör de inte. Flashbacken är en logisk följd av hur minnet av en livshotande händelse lagras.

Två sorters minne

Vanliga minnen är språkligt integrerade. De har en tidsstämpel, en plats i livshistorien och en början och ett slut. När man plockar fram dem vet man samtidigt att de tillhör det förflutna. Ehlers och Clark beskriver att minnet av ett trauma ofta inte får den bearbetningen. Under händelsen prioriterar hjärnan snabb varseblivning och överlevnad och det som fastnar är sinnesintryck: ett ljud, ett ljussken, en doft, en kroppslig känsla. Dessa sensoriska fragment blir starkt inpräntade men dåligt inbäddade i sammanhang.

Resultatet är ett minne som saknar tidsmarkering. När ett fragment aktiveras av något i omgivningen kommer det tillbaka i nutid, utan känslan av att det var då. Det är därför en flashback inte känns som ett minne utan som en händelse.

Vad som utlöser en flashback

Utlösaren är sällan innehållet i en tanke utan ett sinnesintryck som liknar något som fanns under traumat. En viss musik, en förnimmelse mot huden eller i kroppen, en rörelse i ögonvrån eller ett tonfall räcker. Eftersom kopplingen går via sinnena i stället för via betydelse blir den ofta obegriplig för personen själv: reaktionen kommer först och förklaringen saknas. Många upplever därför att flashbacks slår till helt utan förvarning.

I behandling ägnas tid åt att kartlägga just dessa triggers. När det blir tydligt vad som faktiskt sätter igång reaktionen minskar upplevelsen av oförutsägbarhet och det blir möjligt att skilja mellan det som påminner om faran och det som är farligt nu.

Mardrömmar hör till samma process

Återkommande mardrömmar är en av de vanligaste och mest uttröttande delarna av PTSD. De följer samma logik som flashbacks: obearbetat material tränger sig på när uppmärksamheten inte längre kan hållas borta från det. Många börjar därför skjuta upp läggning eller söker sätt att sova ytligare, vilket ger sämre sömn och lägre tolerans för obehag dagen efter. Sambandet mellan sömn och påslag beskrivs närmare i artiklarna om trötthet och hyperaktivering och sömnbesvär. Mardrömmarna brukar minska när traumaminnet bearbetas.

Varför försöken att stänga av inte fungerar

Det mest naturliga svaret på ett påträngande minne är att skjuta undan det. Man försöker tänka på något annat, håller sig sysselsatt, undviker allt som påminner och dämpar med sömnmedel eller alkohol. Kortsiktigt fungerar det. Långsiktigt gör det minnet mer påträngande, eftersom det aldrig får bearbetas och eftersom uppmärksamheten hela tiden måste övervaka att det inte dyker upp. Det som ska hållas borta måste först lokaliseras och därmed hålls det levande.

Från traumaminne till självbiografiskt minne

I traumafokuserad KBT arbetar man med minnet på ett systematiskt sätt i stället för att undvika det. I Prolonged Exposure används imaginativ exponering, där händelsen berättas i presens flera gånger under sessionen och därefter lyssnas igenom mellan sessionerna. Att återberätta i nutid låter minnet aktiveras tillräckligt för att kunna bearbetas, samtidigt som det sker i ett sammanhang som är tryggt.

Med upprepningen sker flera saker. Minnet blir mer sammanhängande och får en tydlig början och ett slut. Detaljer som varit bortträngda faller på plats och tolkningar som gjordes när traumat inträffade kan prövas mot vad som faktiskt hände. Det som återstår är fortfarande ett svårt minne, men ett som går att tänka på utan att kroppen svarar som om faran vore här. I Ehlers och Clarks kognitiva terapi arbetar man i stället särskilt med att koppla ihop minnesfragmenten med information om hur det gick, så att minnet uppdateras med den vetskap man saknade då.

Målet är alltså inte att radera något. Det är att flytta händelsen från nuet till det förflutna.

Källor

• Ehlers, A. & Clark, D. M. (2000). A cognitive model of posttraumatic stress disorder. Behaviour Research and Therapy, 38(4).
• Foa, E. B., Hembree, E. A., Rauch, S. & Rothbaum, B. O. (2019). Prolonged Exposure Therapy for PTSD. Oxford University Press.
• Bragesjö, M. (2026). Posttraumatiskt stressyndrom. I L.-G. Öst (Red.), KBT inom psykiatrin (3:e uppl., s. 197–216). Natur & Kultur.