Känner du efter i kroppen hela tiden? Om kontroller vid hälsoångest

Vid hälsoångest är det sällan tankarna ensamma som håller problemet vid liv. Det är vad tankarna får dig att göra. Kontroller, mätningar, granskningar och undvikanden fungerar som små reparationer av tryggheten och just därför blir de svåra att avstå från.

Vanliga beteenden

I en större kartläggning av personer med hälsoångest var de vanligaste strategierna att söka information, att fråga andra, att undersöka kroppen och att undvika sådant som väcker sjukdomstankar. I praktiken kan det se ut så här:

• palpera ett bröst, en lymfkörtel, en knöl eller en muskel flera gånger om dagen
• ta pulsen, mäta blodtryck, temperatur eller syresättning
• granska hud, födelsemärken, tunga eller avföring
• fotografera ett område för att jämföra över tid
• testa kroppen: se om yrseln kommer, om styrkan finns kvar, om sväljningen fungerar
• be någon känna eller titta och säga vad de tror
• undvika träning, ansträngning, vårdbesök, dödsannonser eller sjukhusmiljöer

Varför de håller oron vid liv

Alla dessa beteenden har en sak gemensamt: de minskar obehaget snabbt. Den omedelbara lättnaden gör beteendet starkare, medan den underliggande rädslan lämnas orörd. Dessutom följer tre bieffekter:

• Du hittar mer. Riktad uppmärksamhet gör att fler kroppsliga signaler upptäcks och tolkas som avvikande. Läs mer om varför symtomen känns så verkliga.
• Du skapar fynd. Upprepat tryckande gör ofta ett område ömt eller irriterat, vilket sedan tolkas som ett tecken på sjukdom.
• Du får aldrig veta. Så länge kontrollen görs kan du inte få erfarenheten av att det gick bra ändå. Katastroftanken förblir oprövad.

Undvikande är också ett beteende

Motsatsen till kontroll fyller samma funktion. Att inte träna för att slippa känna av hjärtats aktivitet, att inte gå på en kontroll för att slippa ett besked eller att byta ämne när någon talar om sjukdom skyddar från obehag i stunden. Priset är att livsutrymmet krymper och att rädslan aldrig får möta verkligheten. Ofta växlar en person mellan perioder av intensiv kontroll och perioder av totalt undvikande.

Responsprevention i praktiken

I KBT arbetar man med att stegvis sluta med beteendena, vilket kallas responsprevention. Det görs planerat och konkret. En plan kan innehålla vilka beteenden som ska bort, i vilken ordning och vad som gäller om impulsen blir stark. Vanliga punkter är att inte palpera alls, att inte mäta, att inte fråga närstående och att inte söka information. Samtidigt tränar man ofta det som undvikits, till exempel att anstränga sig fysiskt eller läsa om sjukdomen.

De första dagarna brukar vara de svåraste. Behovet av att kontrollera eller få ett lugnande besked blir ofta extra påtagligt när du börjar öva på att avstå. Sedan avtar den och för de flesta går det snabbare än de trott. Poängen är inte att härda ut, utan att få en ny erfarenhet: att obehaget klingar av av sig självt och att inget behövde göras.

Läs vidare om varför lugnande besked inte räcker eller om hur behandlingen är upplagd.

Källor

• Axelsson, E. (2026). Hälsoångest. I L.-G. Öst (Red.), KBT inom psykiatrin (3:e uppl.). Natur & Kultur.
• Axelsson, E., Andersson, E., Ljótsson, B., Wallhed Finn, D., & Hedman, E. (2016). The health preoccupation diagnostic interview: Inter-rater reliability of a structured interview for diagnostic assessment of DSM-5 somatic symptom disorder and illness anxiety disorder. Cognitive Behaviour Therapy, 45(4), 259–269.