Skuld och skam efter trauma: varför känns det som mitt fel?

Rädsla är den känsla som oftast förknippas med trauma, men för många är det inte rädslan som är svårast att bära. Det är skulden och skammen. Jag borde ha förstått. Jag borde ha gjort motstånd. Varför gick jag med honom. Varför reagerade jag inte? Varför överlevde jag när andra inte gjorde det. Sådana tankar kan hålla i sig i decennier och är ofta det som gör att man aldrig berättar för någon.

Varför skulden landar hos den som drabbats

En del av förklaringen är att skuld, hur plågsam den än är, ger en känsla av kontroll. Om det berodde på något jag gjorde kan jag undvika det i framtiden. Alternativet, att något så avgörande kunde hända utan att jag kunde påverka det, är för många ännu svårare att härbärgera. Skulden blir ett sätt att göra en oförutsägbar värld begriplig.

En annan del handlar om efterhandsklokskap. När man går igenom händelsen i efterhand vet man hur den slutade och i det ljuset framstår varningstecken som uppenbara. Bedömningen görs med information som inte fanns i stunden. Att i lugn och ro räkna upp vad man borde ha gjort är något helt annat än att fatta beslut under akut fara.

Till detta kommer att omgivningen inte alltid är hjälpsam. Frågor om varför man var där, vad man hade på sig eller varför man inte gick tidigare bekräftar en slutsats som redan finns. Vid sexuella övergrepp och våld i nära relationer är detta särskilt vanligt.

Kroppens reaktioner tolkas som svaghet

Många skäms över hur de reagerade. Att bli paralyserad, att inte kunna skrika, att göra som man blev tillsagd eller att efteråt inte minnas allt tolkas ofta som bevis på att man inte gjorde tillräckligt. I själva verket är detta automatiska försvarsreaktioner. Vid överhängande fara kan kroppen svara med orörlighet i stället för flykt eller kamp och det är inget man väljer. Att få veta att reaktionen är vanlig och biologiskt begriplig är för många ett viktigt första steg.

Skillnaden mellan skuld och skam

Skuld handlar om något man gjort eller inte gjort. Skam handlar om vem man är. Skuld kan i bästa fall leda till handling, medan skam nästan alltid leder till att man drar sig undan. Den som skäms berättar inte, söker inte hjälp och undviker relationer där hen riskerar att bli genomskådad. Isoleringen bekräftar sedan slutsatsen om att vara annorlunda eller förstörd. På så vis fungerar skammen precis som annat undvikande vid PTSD: den lindrar för stunden men vidmakthåller samtidigt problemet.

Ilska hör ofta till samma bild. Den kan riktas mot förövaren, mot omgivningen som inte ingrep eller mot en själv och den kan gå ut över människor som inte har med saken att göra. Att förstå vad ilskan skyddar från gör den lättare att hantera.

Hur slutsatserna kan omprövas

I traumafokuserad KBT behandlas skuld och skam som något som går att undersöka, inte som fakta att stå ut med. I Cognitive Processing Therapy identifieras de fastlåsta slutsatserna, stuck points och prövas systematiskt: Vad visste du i stunden? Vilka alternativ fanns faktiskt? Vem hade ansvaret för att handlingen utfördes? Skulle du dra samma slutsats om någon annan berättade det här för dig? Frågorna ställs inte för att argumentera bort känslan utan för att göra det möjligt att se händelsen med den information man har i dag.

I Prolonged Exposure sker en liknande omprövning genom att minnet återberättas flera gånger. Detaljer som fallit bort kommer tillbaka, ordningsföljden klarnar och det som i minnet framstått som ett aktivt val visar sig ofta ha varit något annat. Att berätta hela händelsen högt för en annan människa, utan att mötas av det man befarat, har dessutom en särskild verkan på just skam.

Målet är inte att intala sig att man inte känner något. Sorg och moralisk smärta kan finnas kvar även när skulden fördelats rimligt. Skillnaden är att de inte längre styr vilka man vågar vara nära eller vad man tillåter sig att göra med sitt liv. När slutsatserna har djupare rötter i uppväxten kan ett arbete med grundläggande livsmönster inom schematerapi komplettera det traumafokuserade arbetet.

Källor

• Resick, P. A., Monson, C. M. & Chard, K. M. (2024). Cognitive processing therapy for PTSD. Guilford.
• Ehlers, A. & Clark, D. M. (2000). A cognitive model of posttraumatic stress disorder. Behaviour Research and Therapy, 38(4).
• Bragesjö, M. (2026). Posttraumatiskt stressyndrom. I L.-G. Öst (Red.), KBT inom psykiatrin (3:e uppl., s. 197–216). Natur & Kultur.