Vad är scheman i schematerapi?

Ordet schema låter tekniskt, men det handlar om något igenkännbart: ett gammalt känslomässigt sår som fortfarande påverkar hur vi läser världen. Den här artikeln förklarar vad ett schema är, hur det uppstår, varför det känns så självklart sant och vad som gör att det håller i sig.

Ny inom schematerapi? Börja gärna med översikten som visar hur känslomässiga behov, scheman och modes hänger ihop.

Ett schema är mer än en tanke

Ett schema består av minnen, känslor, kroppsliga reaktioner och tolkningar som hänger ihop till ett paket. Det är därför det inte räcker att tänka klokt. Du kan mycket väl veta att du gör ett bra jobb och ändå känna dig genomskådad så fort någon höjer på ögonbrynen.

Schemat är oftast vilande. Det märks först när något i nuet påminner om det gamla. En användbar bild är tändsticksasken: schemat är plånet, händelsen är stickan som rivs mot plånet och reaktionen är lågan. Vi märker sällan rivningen, bara att lågan plötsligt är där.

Hur scheman uppstår

Schematerapi utgår från att vi alla har känslomässiga grundbehov: närhet och acceptans, möjlighet att utvecklas och bli självständig, struktur och rimliga gränser samt utrymme för både lekfullhet och realistiska krav. När ett behov inte möts tillräckligt under en längre tid kan ett schema utvecklas.

Det handlar sällan om enskilda dramatiska händelser. Oftare är det något som pågick länge: en förälder som var upptagen av egna svårigheter, en skolgång där man aldrig riktigt kom in i gemenskapen, ett hem där prestationer räknades men känslor inte pratades om. Ibland uppstår scheman också ur tydliga övergrepp eller svek, men det behövs alltså inte för att såret ska bli verkligt.

Barn är dessutom kreativa. De hittar sätt att klara situationen, det som kallas copingstrategier. Ett barn med vuxna som ofta försvinner kan lära sig att stänga av behovet av närhet. Ett annat barn kan i stället hålla sig tätt intill och vaka. Läs mer om hur coping fungerar.

Varför de känns sanna

Ett schema lärdes in innan vi hade förmåga att ifrågasätta det. För ett barn är den vuxnas värld hela världen och det är rimligare att tänka det är något fel på mig än de vuxna klarar inte det här. Slutsatsen sätter sig och känns sedan lika självklar som gravitationen.

Sedan bekräftas den. Vi lägger märke till det som stämmer med schemat och glider förbi det som talar emot. Vi väljer omedvetet situationer och ibland relationer som passar mönstret. Och vi undviker just det som hade kunnat ge en ny erfarenhet. Ett schema är på så sätt självuppfyllande, inte för att det är sant, utan för att det styr vad vi utsätter oss för.

Vanliga scheman

Nedan finns några av de vanligaste mönstren. Listan är inte fullständig och den är inte heller till för att sätta etikett på någon. Se den snarare som ett sätt att sätta ord på något som kanske redan känns bekant. De flesta känner igen sig i något eller några stycken.

Ett och samma schema kan alltså ge helt olika beteenden beroende på vilken strategi personen landat i. Någon med skamschema kan dra sig undan, en annan kan bli kritisk och överlägsen. Utsidan skiljer sig, såret är detsamma.

Vad som gör att scheman håller i sig

• De aktiveras snabbt och känslomässigt, långt innan förnuftet hinner ifrågasätta.
• Copingstrategierna ger lättnad på kort sikt och belönas därför.
• Undvikandet gör att motbevisande erfarenheter aldrig får uppstå.
• Vi tolkar tvetydiga situationer till schemats fördel utan att märka det.

Vad som förändrar dem

Det första steget är att känna igen mönstret och kunna kalla det vid namn: nu är det där igen. Redan det skapar ett litet avstånd. Sedan handlar arbetet om att både förstå varifrån såret kommer och att ge det något annat än vad det är vant vid. I schematerapi används gestaltande tekniker som visualisering och stolsövningar just eftersom känslor och inre bilder når ställen som orden inte kommer åt.

Parallellt prövar vi nya beteenden i vardagen, i en takt som går att stå ut med. Det är genom nya erfarenheter, inte genom nya argument, som schemat gradvis förlorar sin kraft.

Läs vidare

Se hur delarna hänger ihop i översikten över schematerapins modell, läs om känslomässiga grundbehov eller om modes.

Källor

• Young, J. E., Klosko, J. S., & Weishaar, M. E. (2003). Schema therapy: A practitioner's guide. Guilford Press.
• Perris, P., & Gyllenhammar, C. (2018). Schematerapi: En klinikers handbok & en terapiberättelse. Natur & Kultur.
• Arntz, A., Rijkeboer, M., Chan, E., Fassbinder, E., Karaosmanoglu, A., Lee, C. W., & Panzeri, M. (2021). Towards a reformulated theory underlying schema therapy: Position paper of an international workgroup. Cognitive Therapy and Research, 45(6), 1007–1020.