Barnmodes och kritiska modes

Två grupper av modes brukar dominera när något gör ont: det som är sårbart och ungt, och den hårda rösten som kommenterar det. De hänger tätt ihop. Kritikern brukar dyka upp precis när det sårbara redan är framme.

Ny inom schematerapi? Börja gärna med översikten som visar hur känslomässiga behov, scheman och modes hänger ihop.

Barnmodes: när det tidiga aktiveras

Alla vuxna är förstås vuxna människor. Men när vi blir sårade, lämnade ensamma eller mycket pressade fungerar hjärnan sämre och vi kan reagera på ett sätt som är mindre vuxet. De reaktionerna kallas barnmodes. Det handlar inte om att man blir barn igen, utan om att känslominnen från tidigt i livet aktiveras och färgar nuet.

Det sårbara barnet

Känner du dig ofta helt ensam? Svag och hjälplös? Som att ingen tycker om dig? Då är det ofta det sårbara som är i rummet. Här finns minnena av det som gjorde ont och här finns också själva hjärtat i schematerapi. Det är dessa känslor vi människor gör mest för att slippa och det är oftast när strategierna för att slippa slutar fungera som vi söker terapi.

Att orka vara i kontakt med sina känslor och behov brukar beskrivas som att lyssna till det inre barnet. Ibland går inte det. Då blir det inre obegripligt och i stället kommer nedstämdhet, ångest eller kroppsliga symtom, eller så tar copingen över. Läs mer om copingmodes.

Det sårbara behöver inte fixas. Det behöver bemötas ungefär som ett verkligt barn hade behövt: någon som märker, tar det på allvar och stannar kvar. I terapin kallas det arbetet för limited reparenting, ett avgränsat omvårdande inom terapirelationens ramar.

Det arga barnet

Ilska är en av grundkänslorna och den kommer när behov inte blir bemötta. Tänk på senaste gången du blev riktigt arg: kände du dig inte respekterad, blev du sårad eller blev någon du håller av illa behandlad? Ilskan skyddar nästan alltid något ömtåligt under ytan.

Problemet är sällan ilskan i sig utan formen. Om den kommer ut som anklagelser hör den andra bara angreppet och inte behovet. Det vi behöver lära oss är att tygla ilskan tillräckligt för att kunna säga vad den handlar om, lugnt nog att någon vill lyssna.

Det impulsiva barnet

Här styr stunden. Man gör som man vill oavsett vad andra tycker, bryter mot regler man egentligen står bakom och ångrar sig efteråt. Ibland är det överkonsumtion, ibland ett avhopp, ibland något som sägs och inte går att ta tillbaka. Bakom finns ofta en känsla av att ha hållit igen för länge.

Det glada barnet

Det glada barnet är också ett barnmode och det är ett friskt sådant. Det är förmågan att leka, vara spontan, nyfiken och nöjd utan att först ha förtjänat det. Många som söker terapi har haft mycket lite kontakt med den sidan i vuxen ålder. Att den kommer tillbaka är ofta ett av de tydligaste tecknen på att något har förändrats.

Kritiska och krävande modes

Det här är de inre rösterna som en gång kom utifrån och som nu låter som våra egna. De brukar delas upp efter vad de gör.

• Kritiska modes dömer och nedvärderar: du är hopplös, alla ser att du inte hör hemma här.
• Krävande modes flyttar ständigt målstolpen: det där räcker inte, du kan vila när allt är klart.
• Skuldbeläggande modes lägger ansvaret för andras mående på dig: det är ditt fel att de är besvikna.

Rösten låter ofta saklig och till och med hjälpsam. Många säger att den behövs, annars skulle ingenting bli gjort. Men kritik och krav är sällan det som driver hållbart arbete. Det som driver är mening, nyfikenhet och rimliga mål.

Vad de här rösterna gör med oss

• Självkänsla. Om varje prestation genast granskas hinner ingen känsla av att duga sätta sig.
• Skam. Kritiken riktas mot personen och inte mot handlingen, vilket är precis vad som skiljer skam från skuld.
• Perfektionism. Kraven blir en försäkring: om ingenting är fel kan ingen kritisera.
• Utmattning. Ett krävande mode ser inte trötthet som information utan som slapphet, och därför fortsätter man tills kroppen säger stopp. Läs mer om när stress blir utmattning.
• Relationer. Den som får hård kritik inifrån hör lätt kritik även utifrån och går i försvar mot något partnern aldrig sa. Läs mer om modes i relationen.

Hur vi arbetar med dem i terapi

Det sårbara och kritikern behöver olika saker. Det sårbara behöver tröst och kontakt. Kritikern behöver möta motstånd, inte förhandling. En vanlig missuppfattning är att man ska argumentera med kritikern tills den ger sig. Oftast blir den bara mer ordrik. Det som fungerar bättre är att sätta gräns: den rösten får inte prata så till någon här.

Eftersom känslor styrs av andra nätverk i hjärnan än tankar används gestaltande tekniker. I en stolsövning kan kritikern få en egen stol, få säga sitt och sedan bemötas av den sunda vuxna. I visualisering kan en gammal situation få det slut den borde ha haft, med någon som går in och skyddar barnet som var där. Vi ser till att känslan är aktiverad men inte överväldigande, ungefär som att magen inte hinner smälta maten om vi äter för fort.

Ett användbart steg i vardagen är att skilja på rösten och dig: nu är det kritikern som pratar. Det låter enkelt men det förändrar vem som håller i ordet. Läs mer om den sunda vuxna.

Källor

• Arntz, A., & Jacob, G. (2013). Schema therapy in practice: An introductory guide to the schema mode approach. Wiley-Blackwell.
• Young, J. E., Klosko, J. S., & Weishaar, M. E. (2003). Schema therapy: A practitioner's guide. Guilford Press.
• Perris, P., & Gyllenhammar, C. (2018). Schematerapi: En klinikers handbok & en terapiberättelse. Natur & Kultur.
• Gilbert, P. (2010). Compassion focused therapy: Distinctive features. Routledge.